hon den dära

och så hon då, som skriver i hemlighet. hon som stundtals kräver lösenord och motivering och som ifrågasätter all of the above. visst får du läsa, nickar hon med ett snett leende, men du får inte döma.

Well What the F*ck

I helgen när jag tvingade pappa att "spärra allt spärra allt" så spärrade han naturligtvis mitt bankomatkort eftersom"jag freakar jag har satt över alla pengar på det kontot!" Buhuunuhhu, jag såg mina resor äventyra iväg utan mig. Och nu såhär i efterhand, med väskan på bordet och alla personliga saker och annat tjafs tillbaka i min hand (som jag hade vetat redan innan om jag inte vart så off och full och bara andats och inte tänka det absolut värsta som skulle kunna hända, men det har visat sig stämma alltför många gånger senaste tiden så jag psykade mig själv- skärpning!). Alkohol! Alkohol och öl i synnerhet, eller det var nog spriten snarare, men ändå. Man får ju skämmas, fast det har jag inte ovett nog att göra. Det var befriande. Och jag kände mig verkligen trygg med alla vänner, det kändes...hur säger man, världsomkastande. Kärlek, och jag, ja, nu när jag tänker efter så var kanske det också alkoholen. Men kärlek är kärlek med eller utan fylla! So, vart ville jag komma? Jo mitt maestrokort, eller ja WWF maestro (ingen lust att göra full-on-reklam men det är bra) spärrades alltså av min snälla pappa under juldagsfestandet - jag tänkte det var lugnt, jag har ju det andra kortet (jag är så rik att jag behöver två?) och att jag kunde använda det om jag behövde tills jag fått ett nytt WWF. Det jag inte hade i minnet under minuterna jag packade väskan var att jag när jag packade ihop allt här nere tog jag med mig det andra bankomatkortet hem för att "jag inte behövde det". Well, det är ren humor. Härligt med den här selektiva minneslucksgenen jag fått.

god fort-sättning?

Vaknade imorse strax efter jag somnat av att mamma ringde och hade kanat ner i diket. Snö upp till taket på bilen, skotta skotta skotta en vintermorgon. Grannen försökte dra upp oss med fyrhjulsdriven dunderbil men linan lossnade så han flög över vägen och ner i diket på andra sidan. Vilket var väldigt underhållande. När bilen kommit loss och alla var hemma igen hade klockan blivit åtta. Pappa suckade: "Det är alltid nåt med er två, antingen är det mittinattensamtal och spärra det spärra det eller så är det en tidig morgon och 'jag har åkt i diket'", men jag tror ändå att han är glad över kaoset jag alltid hamnar i och för att jag är det yrväder jag är för det är aldrig tråkigt när jag är hemma.

Buss ner till Stockholm nu, senare Eskilstuna. Känner en lätt oro men ignorerar den. Det är snö överallt, jag har lekt i snöhögar, nu är jag nöjd. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att bussen kör igenom en halvmeters snöväg. Vi flyger hit och dit, lite som att åka båt på stormigt hav. Eller inte riktigt, men det närmsta man kommer på land (nu ljög jag igen, det närmsta man kommer ett stormigt hav är haadrinvägen om man kör hejdlöst utan att bromsa...whiiiiii).

Ajöss och tack för fisken!

Juldagsfirandet.

De få gånger jag övertalats att gå ut på juldagen slutar festen ofta innan den ens börjat. Ett år stod jag över två timmar i kön utanför krogen, uppträngd mot en tegelvägg. Fulla människor stod skrålandes och svajandes, trampade på mina fötter spottade mig i örat. Efter två timmars kaos gav jag upp och lämnade kön. Ett annat år tog jag mig in på krogen, men väl inne kunde man ändå inte röra sig så jag flydde. Det här året skulle det bli annorlunda! Det här året var det en liten fest, alla vänner skulle dit, några skulle uppträda - ja, perfekt. Men jag såg till att gardera mig med alkohol, så att jag inte skulle avskräckas av alla fyllesvin (harkel). Det började bra, förfestade i huset med pojkarna, skrattade en massa, fick en julklapp av Erik (en skrivmaskin som han målade lite på) och drack både en två och tre öl. Drack lite till, något som var varmt och smakade äppelpaj!

Väl framme på Jop's började kaoset. Eller kaos och kaos, festen? Öl, dans och musik. Så många fina vänner nostalgiska musikslingor, kameror dansa i svansa och skratt. Alla var glada som (utan) tomtar på loften. Jag kom ikapp vad som hade hänt i alla gamla vänners liv, jag minns att jag talade med flera - jag minns att de skrattade och att vi kramades men vad vi pratade om det vet knappt gudarna som vi sluddrade? Nä, så illa var det inte...? Nu såhär efteråt (den 4 jan 10) så har Erik informerat mig om att en gemensam kompis fotograferade mig när jag var på toaletten och kissade. Jaha..."I pissoaren på herrarnas" aaahhhhhjuuuuustja.

I slutet av natten (eller enligt källor såhär i efterhand runt 01.00) förde vakterna plötsligt ut min vän, med mig hängandes i hennes arm och vaktgorillan rytandes "LÄGG DIG INTE I DET HÄR" eller liknande medan jag bara försökte få en förklaring till varför hon kidnappades så brutalt från dansgolvet. (nostalgitext som passar här "ingen som vet ingen som vet") Jag var med ut, sedan in igen. Sedan ut sedan in, sedan ut och då fick jag veta att min kavaljer hamnat i fyllecellen.

Jag snurrade omkring, tappade min väska (läs: lade den i ett fönster bakom en gardin) Fick brudnoja och insåg att om någon stulit väskan kommer någon okänd veta allt om mig. (FY Man får fan skylla sig själv om man tar med allt man skriver i väskan) Höll på att avlida. Sprang ut, blev infångad av storebror Rogga som kramade och tröstade lilla ynket, torkade snor och lugnade. (Hade jag vridit huvudet lite åt höger hade jag sett väskan i fönstret). Lånade mobil, ringde upprepade gånger till min far "spärra kortet spärra mobilen spärra allt" kände att allt blev lite för mycket, kände mig som en full bölande fjortis, ville åka till fristaden. Allt var liksom lugnt inuti fastän det var så kaos utanpå, jaget chillade egot bölade. Sedan ordnade liksom grabbarna mina allt. Lånade ut mobiler, lugnade, satte mig i en taxi, betalade - väl hemma efterfestades det. På riktigt. Öl vin sprit och diverse, diverse tveksamheter. Bäddade ner mig i en säng, vaknade förvirrat, ramlade ur sängen med kroppen medan huvudet var fastklämt under Eriks arm, vi som känner honom vet att han är orubblig när han väl däckat, ett under att jag fick loss mitt hår. Gick vilset omkring, stegade över människor som sov. "Du har en kroppshållning som en gammal tant Elina", vågade någon säga om min dagenefter-Ozzy Osbourne-walk.

När jag åkte för att se om de funnit min väska fann jag i stället Emmas jacka och väska hängandes i ett hörn, blev lite fundersam på hur hon överlevt natten ute i kort klänning och strumpbyxor.Vi tog en sväng till polishuset, vi ringde runt litegrann. Jag var säker på att min väska var borta, men så fort jag kommit hem ringde min fina Jennie och berättade vart den var. Hon som inte ens varit med ut hade koll på den, innan vi hunnit åka för att hämta väskan ringde Emma (halleluja hon lever!) och kvittrade att hon hämtat min väska hos Rogers pappa. Hur hon visste att min väska var borta och vart den fanns att hämta är fortfarande en gåta. Men det ordnade sig "som alltid". Jag gjorde ingenting. Mitt crew ordnade allt. Jag blir alldeles öm i hjärtat när jag tänker på hur fina de är. Alla samarbetade bakom kulisserna och jag fick igen min väska och trygghet, utan att ens behöva be om hjälp. De fångade upp och fixade. Enkelt. Vackra människor, ren kärlek, idag är en bra dag trots illamåendet.

Dagens äckel: när jag kom hem rusade jag på toan för att spy, med farmors lilla hund i hälarna. Hon tyckte det var jätteroligt när jag hulkade över toastolen och hoppade upp och ner för att pussa på mig medan jag kräktes. Det om något kändes väldigt ofräscht. För henne alltså. Men hon verkade inte förstå att det var ett dåligt tillfälle för pussar.

Åkte till farmor, där pappa visade prov på sin selektiva hörsel. Sittandes vid köksbordet "hörde han inte" när jag pratade om hans TP-fuskande, men helt plötsligt flyger han upp från stolen så att han nästan välter köksbordet och skriker JIMI HENDRIX SPELAR NATIONALSÅNGEN! och rusar ut till Woodstockdokumentären som visades på låg volym i vardagsrummet. Och indeed, inte ens jag hörde det, men gitarrsolon har han någon slags radar för.

Dagens tp-fråga: Vad hade de i mineralvattnet blablablabla? Pappa svarar: Kokain. Bror säger: De hade ju det i Cola så varför inte. Rätt svar: Kolsyra? Henry säger: No no, I got it on the top of my thing! God Jul.

Snökaoset är bara vinter

Jag stör mig på mediernas skriverier om "snökaoset". Om städer som begravs, bilar som fastnar och att "det kommer bara bli värre, SMHI säger det kommer snöa minst 1-2dm till inom loppet av några dygn". Vad fan är fel? Kanske är det min verklighetsuppfattning som är skev, men det har knappt varit någon snö denna vinter (alltså ingen riktig vinter) och när snön kommer utropas "SNÖKAOS". Vadå snökaos? Kanske söderut där människor inte kan köra i snö, inte tycks ha kört halkbana och saknar vanligt folkvett. Men här i Norrland?! Skämmes och komigennu! Kalla det snökaos här? Det är bara fånigt. Under min barndom har vintern alltid varit vit, inte tvådecimetersvit utan enochenhalvmetersvit! Och vad jag vet har det varit lika halt och svårkört alla år igenom, men aldrig tidigare har jag hört snökaos. Som att svenskar blir förvånade när vintern kommer på riktigt i stället för att ropa HURRA! Själv är jag jävligt glad att vintern äntligen kommit, så jag slipper få ångest över att växthuskrisen snott mina årstider.

Upplevde julkaos, tänkte på allt som hade kunnat vara, tänkte på allt kring julen, hysterin, kände ångest över att jag får vad jag önskar, tänkte för i helvete för i helvete. Allt som inte är. Lätt panik över saker jag inte kommer ihåg, över saker som sägs och jag inte kan kontrollera, skäms, det är ju jag som ska styra den här mackapären! Det är jag som ska ha kontrollen, bestämma vad som tänks och när, vad som sägs och när, jag ska veta vart bromspedalen sitter. Men jag sitter mest och stampar takten på förarsidan, låter vårdslöst foten trycka ner gasen, blundar nynnar och tänker what the hell. Det skrämmer mig.

Mitt i natten tänkte jag att det här går inte, så jag skjutsade hem min bror och landade i en fristad. Där fick jag snacka med B.Daddy, vi talade om egot. Egot, egot. Jag blir så besviken på mig varje gång jag gör något sådant, brudigt, bitchigt, ångestfyllt, noll kontroll, som att jag styr rakt nerför stup med vilje. Säg något åt helvete så du får det överstökat? Och jag vill inte. Inte! Jag har kommit längre än så, jag har sett och känt människan jag är när jag mår bra, jag har sett vilken potential jag har, hur bra jag kan vara - och varje gång jag gör fel, så halkar jag ner i samma hål som förr. Värdelös fel äcklig och svag. Men, saken är den. Jag borde väl inte hamna på samma nivå bara för ett misstag? Jag kan inte döma mig själv till ångest äckel och kval bara för att jag känner mig så en kort stund? Man kan må dåligt även när man mår bra, det betyder väl inte att man blir en sämre människa igen, för att man tillåter sig vara svag en tid? Jag funderade över varför det andra egot så abrupt bytte sida, nämnde en del saker, som att jag byter lösenord för att utestänga en person. Och tänkte lätt frustrerat att herregudmänniska, det må du väl fatta? Jag orkar inte med att låta alla se när jag mår såhär, jag vill inte att människor jag knappt känner ska gå in och läsa och förstå (eller inte förstå) min kaoshjärna. Jag vill inte att andra ska se mig nu. Alls. Jag är inget att se på, jag har inget att ge. Jag har absolut inget att ge förutom det jag redan gett. Och det räckte inte till för någon, så nu står jag här ensam med min ångest och känslan av att jag aldrig räcker till. Patetiskt, eller hur.

Allt är format för din frihet. Och det tolkar du som bojjor och svär över hur klängigt fittig jag är. Well. Jag är ledsen om jag inte kan kontrollera efterskalven på det sätt du önskar, men jag hade hoppats på att du skulle uppskatta eller förstå min omtanke för dig och inte låta ditt ego komma så ivägen att du skjuter undan mig bara för att du tror något om mig. Snälla. Varför kan du inte bara se det här, jag kan inte säga det. Hur skulle jag kunna förklara? Allt misstolkas. Jag vill bara att du ska förstå och vara glad och leva ditt liv, precis så som du vill det och precis så som jag vill att du ska. Så svårt ska det inte vara.

Pointless

Ute med VildeBill aka. the Wild thing aka. Vilda (beroende på hur hon beter sig) i snön, lät henne springa runt runt runt på gården, kastade snöbollar, sprang lite själv, halkade nästan omkull, gick sakta sakta i snön så det knarrade fångade snöflinor på tungan lekte fånga hund i busken - knuffade igång den gamla forden "lilla amo" på parkeringen (det är så vi startar den numera), handlade mat glömde för en gångs skull ingenting, satt i bilen ett tag, gick in, satte mig för att jobba, fick en blackout, sitter och skriver, varför använda punkt innan man är klar.

svineriet fortsätter

Att vaccinera sig mot svininfluensa, ja, vad kan man säga om det? Jag litar inte på läkemedelsföretagen, jag är fullt medveten om hur mycket pengar som cirkulerar kring vaccinet. Jag är fullt medveten om att människor gör vad som helst för pengar, till och med lurar ett helt land att biverkningarna är obefintliga. Att vaccinet är ofarligt. "Man kan inte bevisa att det är vaccinet som ger biverkningar", vem vet, kanske hade hjärtat slutat slå ändå, utan sprutan, kanske hade personen i fråga blivit förlamad ändå? Kanske kanske kanske. Många blir sjuka varje dag, vaccineras alla lär ju sjukdomar som man annars skulle drabbats av sammanfalla med vaccinationen i åtminstone några fall. Men! Jag avskyr sprutor, att sätta en spruta i armen med ett innehåll som inte ens testats riktigt känns inte aktuellt. Vet inte hur många år man måste forska om en medicin enligt mig innan den kan anses som "säker" men vaccinet har väl expressgodkänts av alla efter en liten bonus på kontot...och det inger inte direkt trygghet. Det är stora pengar i rörelse. Massvaccinationer, tänk den som ändå hade aktier i företaget som producerar vaccinet, som alla gamla gubbar i USA, som min favorit Bush!? För det där med dödsfall är väl ändå inte sant (harkel), "det skulle man väl varna för om det fanns någon risk"? Eller eller eller? Man kan ställa sig själv frågan, några miljarder på kontot mot några personers olyckliga död? Några okända, i land långt borta? Vad tror du kostymnissarna väljer? Har de någonsin valt liv framför pengar?

Sedan hör man att människor inom vården tvingas få familjer att skriva under "dödsorsaken" på plötsliga dödsfall efter vaccination. Allt tillskrivs sjukdomen de redan hade. Allt från plötsligt dödsfall efter astmaattack, till plötsligt dödsfall efter allvarliga hjärtproblem. Hur som helst. Människor dör varje dag, jag vet. Människor blir sjuka varje dag, jag vet. Men det här med att mörkerlägga när man faktiskt inte vet på riktigt, det skrämmer mig. Varför går de inte bara ut och säger "de kan ha dött av vaccinet, de var svaga men vaccinet kanske gjorde det värre, SÅ TÄNK EFTER INNAN NI VÄLJER ATT VACCINERA ER"? Ska det vara så svårt att hålla en öppen och ärlig dialog.

Estetisk minnesbild

Mitt i texten fick jag en minnesbild från gymnasietiden. Jag gick i trean, alla var upptagna med slutproduktionen Gökboet, jag var som vanligt på vift och i min egen värld. Med tanke på att jag var på en busshållplats i timråhooden kan man anta att jag var påväg till Umeå eller just återvänt från repetitionerna i Sundsvall. Jag stod i vilket fall som helst och väntade på bussen när en annan stannar. Ut kliver hon, hon jag fortfarande inte vet namnet på, som jag fortfarande inte känner - hon som gick teaterestet i ettan och alltid var lika glad. Ut steg hon ur bussen och hon log men någonting var fel och mina armar sträcktes rakt ut mot henne, öppna och varma och jag kände att vackra lilla människa kom in i min trygghet innan du går sönder och på en sekund försvann hennes leende och stora tårar föll, snor och hulk och hon sprang in i min famn så hårt så oväntat att jag höll på att falla baklänges.

Vi talade aldrig med varandra på riktigt. Vi såg varandra i korridorerna, vi visste vår plats vi hade en jargong men vi hade aldrig någon relation. Och ändå tänker jag tillbaka på det ögonblicket ofta, när jag såg henne komma ut ur bussen som en solstråle med döden i hälarna och den lättnaden vi båda kände när vi omfamnade och grät. Vi behövde aldrig prata om det, hon viskade tack och jag sa åt henne att aldrig göra som jag gjorde, att i stället andas andas och andas. Idag hoppas jag att det var precis det hon gjorde.

daglig läsning

Försöker läsa något jag mår dåligt av, försöker bita ihop. Kan inte säga att jag inte kan läsa det här av personliga skäl, det håller inte, det är fiktion. Den ska vara obehaglig och få läsaren att reagera. Den ska krocka med läsarens världsbild, storma längs kusterna tills barriärerna brister och minnen forsar över en och man finner sig lika hjälplös fäktande som i en tsunami. Litteratur ska kännas så, men av rätt anledningar. Språket ska bära en över huvuden på vackra, jordnära, galna och förskräckliga karaktärer, jag ska få uppmaningen att söka, ges ledtrådar till deras djupaste inre. Genom miljöer jag aldrig sett (ur den synvinkeln med den känslan). Språket är allt. Det ska föra mig till återvändsgränder, labyrinter och in i en tunna som rullar ner för en klippa, man ska skakas om ordentligt. Något måste få fäste, lossna eller växa - jag vill släppas fri! Inspireras, få insikt, något! Inte fastna i min egen värld med mina egna bilder som substitut, särskilt inte när det är obehagliga minnen. Det kan också vara bra, men jag försöker undvika sådan litteratur nu. Sådan teater och sådan film med, jag försöker hålla mig på happy happy happy-nivån. Jag talar aldrig om det, så jag fortsätter att läsa, blockerar och filosoferar. Det tar sådan otroligt lång tid att jag skäms. Men jag vet inte hur jag ska läsa för att mina tankar inte ska skena iväg. Det här är under all kritik.

P.s. Det är underhållande hur sär skriv ningar och felstavningar kan se ut när de kombineras av misstag.(Ordvitsigt). Favoriten idag är "bak lemmen".

Batik Golden Web Spider

Tillbringade dagen med att kolla på spindlar, ormar och ödlor. Försökte identifiera min favoritäckelrysningspindel efter att en "känd fjortisbloggare"(?) käckt påstått att den är jättegiftig. I mitt huvud var den snäll och ofarlig, just för att de lät den bo kvar i spindelnätet som den vävt över hela vår altan på ön! Eftersom de med påkar och stampande fötter jagade en ödla som var "no poison", så borde de väl bränt nätet och friterat spindeln om den varit giftig?

Det var den inte, eller ja, giftet är "potent men inte dödligt" (känns lugnande?), "det påminner om svarta änkans, men inte i närheten lika kraftfullt" (oookej), men ett bett lär göra ont...om man ser de där gaddarna. (Den på bilden var större än min hand). Men den är vacker och den kallas Batik Golden Web Spider, Nephila antipodiana, och precis som de säger spinner den ett gyllene nät som inte går sönder för något (inte enorma skalbaggar, inte en flipfloptoffel, inte monsunregn). Den var förtrollande och jävligt läskig att ha inpå de stunder när kvinnokaoset tog över och hjärnan tänkte: "DentänkertasiginhärochlindainmigisittnätochsprutamigmedgiftochväxasigenormOCH ÄTA MIG!" (Man är inte så rationell ibland). Förtrollande och magisk, den rörde benen och spann sitt guld - var någon japanska folksaga som sa något om att de kunde förvandlas till en förförisk kvinna? (Nä, jag drar gränsen väldigt långt ut nu) - och well, jag skulle falla direkt. (Om hon inte hade åtta ben och två gaddar).

Efter att ha kollat igenom den Sydostasiatiska faunan är jag lätt skräckslagen och förvånad över att jag lever. Med tanke på att mina husdjur lätt kan identifieras som olika typer av Vipers, (mina takormar, den gröna söta snoken jag sa åt mamma att låta bo kvar i deras bungalow) och, tadaaa kobror! Till och med getingar, grodor och ödlor kan räknas som farliga och jag vill naturligtvis kela med all of the above. Dumma jävla farang.

För att inte äckla er avslutar jag med en klassiker, tokay geckon, vilka har inte hört dem sjunga hela nätterna i asien? Vilka har inte velat göra en van Gogh med öronen efter några månader i djungeln, strax efter regnet när alla geckos tycks vakna till för att vråla "tock, tock, tock-eh...tock, tock, TOCK-EH" såpass att det överröstar alla andra ljud, trafiken, musiken, tanken. Nej just det, vi alla har en relation till de små älsklingarna!

Kulturchock

I den här gröna soffan kan ingen nå mig. De slitna tyget omfamnar mig, formar mig och gör mig osynlig. Människorna i församlingshemmet är öppna och vänliga, ställer inga frågor utan hämtar en kopp te. Och här sitter jag blundar och håller andan. Jag tänkte slå mig ner och arbeta, men två tunna väggar bort sjunger en barngrupp högt medan någon spelar piano som Robert Wells. Det är rockigt de är glada och jag gråter hejdlöst. Det ekar mellan tegelstensväggarna, vad sjunger de egentligen? De tar i från tårna "det är vårat fel det är vårat fel" och min hjärna kontrar i falsett, det är ditt fel det är ditt fel. Här sitter jag ensam på fel stig vid fel tillfälle. Och jag har ingen möjlighet att vända om. Det gör ont. Låt mig fly till Asien, låt mig fly hem till min ö eller Indien, hem eller äventyr, vad som helst. Var som helst där sådana här ynklighetstankar inte får tillfälle att växa. Måste göra något jag mår bra av. En kulturkrock.

P.s. Kyrkofolk har mer förståelse för människans natur, psykologer vill bara att man ska "bli frisk". (Bli normal, klipp dig och skaffa ett jobb, ett par högklackade och läppstift, ett riktigt jobb en fast inkomst). Ät mediciner, skjut upp problemen tills det att du är så gammal och senil att du inte bryr dig. Inte vet jag, jag vet bara att kyrkan varken försökt frälsa mig eller dömt mig för någonting jag sagt eller gjort hittills - önskar jag kunde säga likadant om psyk. Men där är det bara medicinpropaganda och klander. Jag väljer hellre att prata om saker och växa som människa framför att äta mediciner tills jag inte vet vad som är bak och fram av mig själv längre.

jlumäsasn fårn hlevtee

''Eilngt en uneörnskding på ett engskelt uivtnierset så seplar det inegn roll i viekln odrnnig bksotrnävea i ett ord står i, det enda som är vtikigt är att fsötra och ssita bavstoken såtr på rtät patls. Rseetn kan stå hlelur om blluer och man kan ädnå lsäa tetxen uatn porbelm. Dttea broer på att vi itne leäsr vjrae bkosatv för sig, uatn odern som hlehet.''

Såhär stavades allt idag.

väckarklockan som aldrig hann ringa

Igår efter jobbet gick vi till Monk's där Roger jobbar och åt middag. Eller gick och gick, vi stegade rakt över vägen. Tolv meter ungefär. Perfekt avstånd till puben. Sedan satt jag kvar och betraktade alla människor, blev bjuden på ohyggligt god öl, sedan lyxöl som smakade julmust.
Fick en historia om indisk öl berättad, fick veta att jag cockblockade Rogers arbetskamrat när jag stal sittplatserna av två brudbrudar. Fnissade åt två fiskmunnar som nypumpade kom in för en öl, med sugrör!

Släpade mig över gatan vid midnatt, tänkte att nu är det kört, nu tar jag mig inte upp imorgon.
Men det gjorde jag, det är morgon nu och jag är definitivt uppe. Jag har varit uppe sedan 06:40, då började jag dricka kaffe. Innan det låg jag några timmar och väntade på att väckarklockan skulle ringa. Vilket den aldrig hann göra för jag blev rastlös och klev upp. Över en timme innan jag egentligen skulle.

Nu är det snart dags att gå.
Mamma slängde just skräpet i kylskåpet i stället för soporna.
Hon är inte lika vaken som jag är.

chokladpralinernas ensamhet

Stockholm, en liten etta på en enorm luftmadrass. Utanför hörs polisens sirener, i sängen intill regelbundna snarkningar och små frustrerade suckar, det är inte lätt att drömma. Första dagen på mässan, alla vill tjäna pengar och min dröm om gratis chokladpraliner försvann i intet, en femma styck för en ynka lite chokladbit. Man måste betala för att få rösta fram årets pralin, så jag blir en ofrivillig soffpotatis i det valet. Men min expertis inom ämnet kommer de att sakna...

Försöker lugna hjärtat med andningsmeditation i takt med ljuden omkring,
men jag kan inte andas fullt ut o idag högg det till i hjärtat varje gång jag skrek.
Sådär så jag tänkte, nu stannar det! Men icke.

Låt mig leva och lära mig något nytt imorgon också.

psyk ett psyk två psykout

Det har varit tufft de senaste dagarna, jag har flyttat ut ur vrån (fick efter ett hastigt telefonsamtal mindre än en vecka på mig att vara ute - är det det man kallar att bli vräkt? I så fall har jag äntligen blivit det! Synd bara att jag inte levt rövare och förtjänat det). Jag har pratat med soc jag har varit i kyrkan och jag har tillbringat ohälsosamt mycket tid på psyk. Det är, som alltid, roligt att lyssna på psykologers åsikt om hur man ska göra för att må bra. Exempelvis: "Det är inte bra att ha en praktik som du, du isolerar dig för mycket - du måste kliva upp i tid varje dag och gå till en ARBETSPLATS och arbeta med människor så att du får bra hälsosamma rutiner!" För det är väl allmänt känt att alla människor mår bra av det. In i ekorrhjulet din lilla djävul, så ska vi nog se att du mår bättre snart! Ren humor.

Om de känt mig hade de vetat att jag just nu har min drömpraktik, ett jobb där jag är rörlig - kan resa runt jorden samtidigt som jag arbetar. (Skulle fråga dem om de föredrar ett 9 to 5 framför att ligga i en hängmatta och arbeta när andan faller på?). De skulle veta att jag inte tycker om människor, eller vissa, och det är inte så att jag går omkring och hatar, tvärtom - men de skulle veta att jag inte vill pressas samman i ett kontor med femton andra som diskuterar nya kläder, skvaller och har fördomar om allt omkring. Jag är inte en sådan människa. Jag är jag. Jag har spenderat halva livet med att utvecklas och finna vägar så jag ska slippa ekorrhjulet, så föreslår psyk det som mitt enda alternativ till "ett gott liv". Humbug! Skitsnack och ren idioti. Man ska inte tro att människor är varken kloka eller empatiska bara för att de fått rätt utbildning. Eller rätt utbildning, egentligen? Fel snarare. Om de verkligen skolats till att se en lösning på alla problem. Heja världen!