psyk ett psyk två psykout

Det har varit tufft de senaste dagarna, jag har flyttat ut ur vrån (fick efter ett hastigt telefonsamtal mindre än en vecka på mig att vara ute - är det det man kallar att bli vräkt? I så fall har jag äntligen blivit det! Synd bara att jag inte levt rövare och förtjänat det). Jag har pratat med soc jag har varit i kyrkan och jag har tillbringat ohälsosamt mycket tid på psyk. Det är, som alltid, roligt att lyssna på psykologers åsikt om hur man ska göra för att må bra. Exempelvis: "Det är inte bra att ha en praktik som du, du isolerar dig för mycket - du måste kliva upp i tid varje dag och gå till en ARBETSPLATS och arbeta med människor så att du får bra hälsosamma rutiner!" För det är väl allmänt känt att alla människor mår bra av det. In i ekorrhjulet din lilla djävul, så ska vi nog se att du mår bättre snart! Ren humor.

Om de känt mig hade de vetat att jag just nu har min drömpraktik, ett jobb där jag är rörlig - kan resa runt jorden samtidigt som jag arbetar. (Skulle fråga dem om de föredrar ett 9 to 5 framför att ligga i en hängmatta och arbeta när andan faller på?). De skulle veta att jag inte tycker om människor, eller vissa, och det är inte så att jag går omkring och hatar, tvärtom - men de skulle veta att jag inte vill pressas samman i ett kontor med femton andra som diskuterar nya kläder, skvaller och har fördomar om allt omkring. Jag är inte en sådan människa. Jag är jag. Jag har spenderat halva livet med att utvecklas och finna vägar så jag ska slippa ekorrhjulet, så föreslår psyk det som mitt enda alternativ till "ett gott liv". Humbug! Skitsnack och ren idioti. Man ska inte tro att människor är varken kloka eller empatiska bara för att de fått rätt utbildning. Eller rätt utbildning, egentligen? Fel snarare. Om de verkligen skolats till att se en lösning på alla problem. Heja världen!