Estetisk minnesbild

Mitt i texten fick jag en minnesbild från gymnasietiden. Jag gick i trean, alla var upptagna med slutproduktionen Gökboet, jag var som vanligt på vift och i min egen värld. Med tanke på att jag var på en busshållplats i timråhooden kan man anta att jag var påväg till Umeå eller just återvänt från repetitionerna i Sundsvall. Jag stod i vilket fall som helst och väntade på bussen när en annan stannar. Ut kliver hon, hon jag fortfarande inte vet namnet på, som jag fortfarande inte känner - hon som gick teaterestet i ettan och alltid var lika glad. Ut steg hon ur bussen och hon log men någonting var fel och mina armar sträcktes rakt ut mot henne, öppna och varma och jag kände att vackra lilla människa kom in i min trygghet innan du går sönder och på en sekund försvann hennes leende och stora tårar föll, snor och hulk och hon sprang in i min famn så hårt så oväntat att jag höll på att falla baklänges.

Vi talade aldrig med varandra på riktigt. Vi såg varandra i korridorerna, vi visste vår plats vi hade en jargong men vi hade aldrig någon relation. Och ändå tänker jag tillbaka på det ögonblicket ofta, när jag såg henne komma ut ur bussen som en solstråle med döden i hälarna och den lättnaden vi båda kände när vi omfamnade och grät. Vi behövde aldrig prata om det, hon viskade tack och jag sa åt henne att aldrig göra som jag gjorde, att i stället andas andas och andas. Idag hoppas jag att det var precis det hon gjorde.