Kulturchock

I den här gröna soffan kan ingen nå mig. De slitna tyget omfamnar mig, formar mig och gör mig osynlig. Människorna i församlingshemmet är öppna och vänliga, ställer inga frågor utan hämtar en kopp te. Och här sitter jag blundar och håller andan. Jag tänkte slå mig ner och arbeta, men två tunna väggar bort sjunger en barngrupp högt medan någon spelar piano som Robert Wells. Det är rockigt de är glada och jag gråter hejdlöst. Det ekar mellan tegelstensväggarna, vad sjunger de egentligen? De tar i från tårna "det är vårat fel det är vårat fel" och min hjärna kontrar i falsett, det är ditt fel det är ditt fel. Här sitter jag ensam på fel stig vid fel tillfälle. Och jag har ingen möjlighet att vända om. Det gör ont. Låt mig fly till Asien, låt mig fly hem till min ö eller Indien, hem eller äventyr, vad som helst. Var som helst där sådana här ynklighetstankar inte får tillfälle att växa. Måste göra något jag mår bra av. En kulturkrock.

P.s. Kyrkofolk har mer förståelse för människans natur, psykologer vill bara att man ska "bli frisk". (Bli normal, klipp dig och skaffa ett jobb, ett par högklackade och läppstift, ett riktigt jobb en fast inkomst). Ät mediciner, skjut upp problemen tills det att du är så gammal och senil att du inte bryr dig. Inte vet jag, jag vet bara att kyrkan varken försökt frälsa mig eller dömt mig för någonting jag sagt eller gjort hittills - önskar jag kunde säga likadant om psyk. Men där är det bara medicinpropaganda och klander. Jag väljer hellre att prata om saker och växa som människa framför att äta mediciner tills jag inte vet vad som är bak och fram av mig själv längre.