amani na upendo

Upplevde julkaos, tänkte på allt som hade kunnat vara, tänkte på allt kring julen, hysterin, kände ångest över att jag får vad jag önskar, tänkte för i helvete för i helvete. Allt som inte är. Lätt panik över saker jag inte kommer ihåg, över saker som sägs och jag inte kan kontrollera, skäms, det är ju jag som ska styra den här mackapären! Det är jag som ska ha kontrollen, bestämma vad som tänks och när, vad som sägs och när, jag ska veta vart bromspedalen sitter. Men jag sitter mest och stampar takten på förarsidan, låter vårdslöst foten trycka ner gasen, blundar nynnar och tänker what the hell. Det skrämmer mig.

Mitt i natten tänkte jag att det här går inte, så jag skjutsade hem min bror och landade i en fristad. Där fick jag snacka med B.Daddy, vi talade om egot. Egot, egot. Jag blir så besviken på mig varje gång jag gör något sådant, brudigt, bitchigt, ångestfyllt, noll kontroll, som att jag styr rakt nerför stup med vilje. Säg något åt helvete så du får det överstökat? Och jag vill inte. Inte! Jag har kommit längre än så, jag har sett och känt människan jag är när jag mår bra, jag har sett vilken potential jag har, hur bra jag kan vara - och varje gång jag gör fel, så halkar jag ner i samma hål som förr. Värdelös fel äcklig och svag. Men, saken är den. Jag borde väl inte hamna på samma nivå bara för ett misstag? Jag kan inte döma mig själv till ångest äckel och kval bara för att jag känner mig så en kort stund? Man kan må dåligt även när man mår bra, det betyder väl inte att man blir en sämre människa igen, för att man tillåter sig vara svag en tid? Jag funderade över varför det andra egot så abrupt bytte sida, nämnde en del saker, som att jag byter lösenord för att utestänga en person. Och tänkte lätt frustrerat att herregudmänniska, det må du väl fatta? Jag orkar inte med att låta alla se när jag mår såhär, jag vill inte att människor jag knappt känner ska gå in och läsa och förstå (eller inte förstå) min kaoshjärna. Jag vill inte att andra ska se mig nu. Alls. Jag är inget att se på, jag har inget att ge. Jag har absolut inget att ge förutom det jag redan gett. Och det räckte inte till för någon, så nu står jag här ensam med min ångest och känslan av att jag aldrig räcker till. Patetiskt, eller hur.

Allt är format för din frihet. Och det tolkar du som bojjor och svär över hur klängigt fittig jag är. Well. Jag är ledsen om jag inte kan kontrollera efterskalven på det sätt du önskar, men jag hade hoppats på att du skulle uppskatta eller förstå min omtanke för dig och inte låta ditt ego komma så ivägen att du skjuter undan mig bara för att du tror något om mig. Snälla. Varför kan du inte bara se det här, jag kan inte säga det. Hur skulle jag kunna förklara? Allt misstolkas. Jag vill bara att du ska förstå och vara glad och leva ditt liv, precis så som du vill det och precis så som jag vill att du ska. Så svårt ska det inte vara.