Little red riding hood

Det är en konst att tillbringa dagarna i en egen värld, när ungar skriker hela tiden och trafiken utanför ömsom tjuter ömsom brusar likt lugnande rytmiska vågor. Jag saknar havet. Eller närheten till havet, att kunna gå ner till stranden längs små vägar täckta av rullgrus - sättet att glida er för backar på grus i flipflops, slå tårna i en sten, snubbla sista biten ner och landa på soltorrt gräs. Bli bemött av strandhundarna, glatt viftande på svansen. Först tänkte jag att jag måste lukta mat, när alla djur alltid gick rakt fram till mig med bus i blick och tillgivenhet. Men jag har insett att det är mina tankar och känslor de fångar upp, de känner att jag, så fort jag lägger märke till dem, vill att de ska hälsa på mig. Låt mig klappa lite, prata lite, leka lite (mata lite), de känner att jag välkomnar dem, klart de nyfiket kommer fram för att se vad jag är för en filur. De känner alltid av hur man mår hur man känner. Jag testade min teori hemma, lockade på en katt, kände mig avvisande inuti - den sprang iväg trots sin keliga natur. Grabbarna skrämde iväg kossorna i hagen, jag gick fram och försökte utstråla...inte vet jag, kärlek? De vände om, betraktade mig och lunkade sakta sakta i samlad trupp mot delen av hagen jag satt mig intill. Kom fram, busade lite, buffade lite, lät den långa slemtungan fånga mina händer - ja. Räven kom fram, nyfiket, när alla vi i stugan verkligen verkligen ville omfamna den. Jag älskar vår nyfikna natur, det som gör att vi vågar, försöker och försöker igen.

Jag har fått beviljat betald praktik för förlaget, känns hur bra som helst. Läsa manus, korrekturläsa, lära mig om marknadsföring, bokföring, kalkyler allt det där och kurserna, att få vara med och leda skrivarkurser, eller hjälpa till i utkanten - hur det nu blir. Funderar på att åka ner till Barcelona och hjälpa till lite i höst, arbete och äventyr, härlig blandning. På Arbetsförmedlingen gick allt som på bananskal, förstår inte hur det kunde vara så lätt, men följde känslan och se vart den ledde mig. Min Intuition upphör aldrig att förvåna, som att jag inte vet vid det här laget att känslor är sanning i sin renaste form. (När de inte förvirras av yttre omständigheter, intryck som får oss att känna det vi tänker). Tanke och känsla bör inte förväxlas, men det är svårt när jag ofta låter hjärnan bestämma. Den är ju det mest intelligenta av organen, och borde väl få ta besluten? (Eller.)

Så, snart påväg. När jag väl jobbar, går det i rasande takt.
Det ska ske nu! Inte senare.

I don't need to glorify,
Ate the apple of the tree and tried to lie,
In the garden i'll remember
That's when I started to sing
I said death brings life into uncertain things,
Cut some slack for me
Sun setting autumn breeze
Sound is moving like a chorus
Keep hearing that melody,
Check the radio but theres nothing playing,
Check the radio again but theres nothing playing.

Matisyahu - Time of your Song

Allt har vaknat till liv igen. Men så får man inte säga. Man får inte heller ge upp, man får inte säga ajöss och tack för fisken, man får inte erkänna sin längtan efter förbjudna ting, en djup sömn, ett liv bortom. Det är svårt, jag ler, skrattar, fasadklättrar tills jag faller. Det krävs så lite för att hjärtat ska förvandlas till ett svart hål, så kall luft blåser igenom min kropp - rakt igenom, ljud, skuggor och gestalter. Återuppstått i mitt alldeles för fantasifulla sinne, så vänder jag ryggen till gestalten i hörnet, ignorerar röster, klappar katten. Varför får jag inte må dåligt? Varför sägs det att jag ska släppa ut det, för att få tröst. Men när jag gör det möts jag av tystnad, oroliga blickar, ett hej vi hörs senare. Varför är vi så rädda för tårar? Varför är människor så rädda för själslig smärta, som att den smittar, drar oss ner i mörkret och gör oss självmordsbenägna. Omfamna. Omfamna. Håll hårt och släpp inte taget. Nu gråter liten utanför och på parkeringen finns endast bilar. Ingen är utanför. Ingen alls. Skaka bort. It's all in my head. Jag jobbar. Ett tåg på tio minuter. Snart har jag råd med en biljett.

Det är otroligt skönt att släppa ut allt ibland. Eller när någon nära släpper ut allt. När man väntar, när man ser att någon har tusen själar och lika mycket smärta - och när man sitter där, i tystnad, när mörkret kväljer, och man hört en kort inandning innan historien forsar fram, när det släpper, när tårar blandas med skratt och skrik och snor och där i ens famn sitter en älskad i all sin ångest och släpper den fri. Fri. Runtomkring i mörkret svävar lögner, falskhet, rädslor och egodemoner men där i mitten finns bara vi, i all ärlighet. Att må som man gör. Att känna det man känner, det är frihet. Viljan. Kom hit älsk, tillåt mig lyssna, låt mig finnas där. Så som jag aldrig låter dig.

vampig working class hero

Ut bland människor. Låter frestande. Dela ut papper och pennor, samla in informationen, samla in alla pennor som alla tagit på, stoppat i munnen, petat sig i örat med. Svininfluensa on a stick. Får jag svinflunsan så dör jag, känns tydligt i hela själen. För då får man en anledning att lägga sig ner under täcket och stanna där.

Jag är fortfarande lika fattig som någonsin. Men jag har en plan. Allt man behöver är en hjärna, två fötter och en mun att prata med. (Oh happy day, jag har just precis det!) Sedan söker man alla skitjobb man hittar. Eller som jag gör, endast de man känner direkt när man ser annonsen att "det här får jag". Jag har haft rätt varje gång, eller så söker jag bara lätta jobb. De anställer mig mer än gärna för att jag är 25år tror jag, vi vet ju alla att med ålder kommer ansvarstagande, intelligens, organisationsförmåga och massa andra bra karaktärsdrag som krävs vid arbeten? De blir besvikna varje gång de ser mig. Jag är ju så liten. Och ser ut att vara yngre än gymnasiefolket.

Man ska vara representabel. Jag frågde G idag, om man måste vara sminkad då eller om det räcker med vuxenjeansen. Han visste inte riktigt. Så jag googlade "representabel". Detta var den första bilden som kom fram. Vilken guide till vuxenvärlden! Jag antar att jag måste gå och sminka mig nu om jag ska hinna få till den representabla vampyrlooken.

Söndagsskolan.

Tar en paus i manusbearbetningen. Hjärnan är dimmig, ofokuserad och fortfarande orolig efter nattens bravader. Jag försöker koncentrera mig och se allt det där i texten jag behöver för att få rätsida på allt, hur man gör berättelsen bättre. Tur jag redan har allt klart (nästan) och bara ska formulera mig så andra förstår. Det gäller att vara pedagogisk mitt i allt klurande.

Imorse vid fyra-tiden, när jag nästan nästan lyckats somna, så ringde lillebror. Eftersom han aldrig ringer mig, svarar jag alltid - vilken tid som helst, det måste ju ha hänt något allvarligt om lillebror ringer mig fyra på morgonen? Nej. Han var på krogen med Jennies lillebror och hade träffat en som jag låg på BB med. Som han ville jag skulle prata med. Jag vet inte riktigt vad han tänkte sig, att vi skulle ta igen allt som hänt sen sist när vi låg och sprattlade i en plastsäng och bajsade neongrönt? "Ja, vad gör du nu för tiden då?" mitt svar blev "Jag vet inte. Sover." Kan ha låtit väldigt yr väldigt otrevlig, förklarade att jag skulle upp sju och lade på. Så ringer det igen. Tada, lillebror. Jag lät det ringa. Tills det att han ringde ännu en gång och min hjärna tänker "men varför skulle ha ringa igen när jag sagt jag behövde sova OM DET INTE HAR HÄNT NÅGOT?!" Så jag svarade. Ingenting hade hänt, de var lika onyktra som minuterna innan och ville bara småprata. Denna gång ville bror att jag skulle prata med de andra i sällskapet.

Ganska roligt att varje gång min lillebror ringer mig, tror jag att det hänt något, för han ringer aldrig "i vanliga fall". Man varje gång jag svarar (halvt i panik) är det bara "heeeeeeeej"-fyllesnack. Första gången det hände ringde han från Thailand och jag tänkte att nu jävlar, nu är han i häktet och jag måste få tag på de jag känner och fixa ut honom, eller åka ner och flirta med poliserna eller fan han har kanske försvunnit och det är någon som hittat hans mobil! Men icke, det var han som ringde för att berätta att han var i Thailand, medan jag var i Sverige. Att han hade festat och inte sovit på några dygn, samt låta mig prata med resesällskapet. Det samtalet gick väl avrundat på sexhundra kronor, katjing! (Personligen, om jag festar utomlands, då lämnar jag mobiljäveln hemma. För jag vet om mina svagheter - och så länge det inte finns alkolås på mobilen, så är det säkrast så).

Vill bygga något mindre seriöst än mig själv. Som lego. Som legogubben jag tog med till Kia i Tanzania, trots ritningen var för dem "från tre år" dröjde det ett tag innan vi fick ihop den. Men sällan har jag skrattat så när jag byggt något. Ingenting blev rätt...

"Kia: Men du har ju satt fotterna bak och fram! och huvudet upp och ner!
Elina: Jaja, sluta klaga!
Kia: Klaga?! ska du saga, du river ju allt jag har byggt!"



Foto: Ki Chia

Steg ett?

Bagamoyo, det känns som att hjärtat försöker minnas alla vackra stunder för att inte ge upp hoppet om världen. När jag blundar sitter jag där, på stranden, det är natt och intill mig brinner en stor eld. Bonfire, stjärnklart. Jag lägger mig ner i sanden, lyssnar på trummorna och Wasapes finurliga texter, eller snarare Kias skrattande röst som försöker översätta. Ovan ligger stjärnorna, om jag sträcker ut handen kan jag plocka dem som snäckor ur sanden. De är så nära, så nära. Och trummorna spelar högre och högre och jag andas in, ut, in – sätter mig upp och börjar gräva i sanden med händerna, en djup varm grop – vaktad av alla dessa vackra leende människor och musiken. (Där, lämnar jag mitt hjärta). Jag vill inte resa, men jag borde vilja. Jag behöver resa hem till Asien, känna värmen, dofterna från matmarknaden, höra det svala bergsvattnet porla, jag längtar till och med efter spindlarnas terror. De där stora långbenta snabba (potentiellt dödsgiftiga) hoppande spindlarna, som är så stora att de låter som krabbor när de springer över stengolvet (alltid rakt mot ens fötter, vart man än står eller går).

Jag saknar de tjuvaktiga aporna, reptilerna, de stora dumma skalbaggarna, strandhundarna, kycklingarna och katterna. Jag saknar att ha sovande hundar, katter och kycklingar sovande på min altan, jag saknar grodorna som hela dagarna skuttade upp genom hålet i golvet och in i köket – jag saknar kaoset när alla jagar alla, eller kattungarnas lurvigt mjuka päls och deras ostadiga äventyr. Jag saknar de jag förlorade, eller minns allt som var. Denna natt verkar vara till för att känna saknad, att minnas att glädjas att förundras att förtvivlas, tills allt tar slut. Men även till att känna en längtan, efter någonting annat, livet, allt där ute. Resa.

Jag har ingen egentlig plan för hur jag ska gå tillväga. Jag har inga pengar. Jag har ingen direkt vilja, förutom viljan att vilja vilja någnting – och jag måste balansera mig själv såpass att jag kan hitta styrkan att resa iväg. Så skönt att resa ensam! Så, hur reser man utan pengar, eller hur håller man sig levande på en annan kontinent utan pengar? Well, ni ska få se! (Harkel). Nej kanske inte riktigt, men. Så mycket pengar behöver man inte, man kan ordna det när man kommer fram. Det ordnar sig alltid. Först ska jag ha pengar till biljetten.