Bagamoyo, det känns som att hjärtat försöker minnas alla vackra stunder för att inte ge upp hoppet om världen. När jag blundar sitter jag där, på stranden, det är natt och intill mig brinner en stor eld. Bonfire, stjärnklart. Jag lägger mig ner i sanden, lyssnar på trummorna och Wasapes finurliga texter, eller snarare Kias skrattande röst som försöker översätta. Ovan ligger stjärnorna, om jag sträcker ut handen kan jag plocka dem som snäckor ur sanden. De är så nära, så nära. Och trummorna spelar högre och högre och jag andas in, ut, in – sätter mig upp och börjar gräva i sanden med händerna, en djup varm grop – vaktad av alla dessa vackra leende människor och musiken. (Där, lämnar jag mitt hjärta). Jag vill inte resa, men jag borde vilja. Jag behöver resa hem till Asien, känna värmen, dofterna från matmarknaden, höra det svala bergsvattnet porla, jag längtar till och med efter spindlarnas terror. De där stora långbenta snabba (potentiellt dödsgiftiga) hoppande spindlarna, som är så stora att de låter som krabbor när de springer över stengolvet (alltid rakt mot ens fötter, vart man än står eller går).
Jag saknar de tjuvaktiga aporna, reptilerna, de stora dumma skalbaggarna, strandhundarna, kycklingarna och katterna. Jag saknar att ha sovande hundar, katter och kycklingar sovande på min altan, jag saknar grodorna som hela dagarna skuttade upp genom hålet i golvet och in i köket – jag saknar kaoset när alla jagar alla, eller kattungarnas lurvigt mjuka päls och deras ostadiga äventyr. Jag saknar de jag förlorade, eller minns allt som var. Denna natt verkar vara till för att känna saknad, att minnas att glädjas att förundras att förtvivlas, tills allt tar slut. Men även till att känna en längtan, efter någonting annat, livet, allt där ute. Resa.
Jag har ingen egentlig plan för hur jag ska gå tillväga. Jag har inga pengar. Jag har ingen direkt vilja, förutom viljan att vilja vilja någnting – och jag måste balansera mig själv såpass att jag kan hitta styrkan att resa iväg. Så skönt att resa ensam! Så, hur reser man utan pengar, eller hur håller man sig levande på en annan kontinent utan pengar? Well, ni ska få se! (Harkel). Nej kanske inte riktigt, men. Så mycket pengar behöver man inte, man kan ordna det när man kommer fram. Det ordnar sig alltid. Först ska jag ha pengar till biljetten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar