Little red riding hood

Det är en konst att tillbringa dagarna i en egen värld, när ungar skriker hela tiden och trafiken utanför ömsom tjuter ömsom brusar likt lugnande rytmiska vågor. Jag saknar havet. Eller närheten till havet, att kunna gå ner till stranden längs små vägar täckta av rullgrus - sättet att glida er för backar på grus i flipflops, slå tårna i en sten, snubbla sista biten ner och landa på soltorrt gräs. Bli bemött av strandhundarna, glatt viftande på svansen. Först tänkte jag att jag måste lukta mat, när alla djur alltid gick rakt fram till mig med bus i blick och tillgivenhet. Men jag har insett att det är mina tankar och känslor de fångar upp, de känner att jag, så fort jag lägger märke till dem, vill att de ska hälsa på mig. Låt mig klappa lite, prata lite, leka lite (mata lite), de känner att jag välkomnar dem, klart de nyfiket kommer fram för att se vad jag är för en filur. De känner alltid av hur man mår hur man känner. Jag testade min teori hemma, lockade på en katt, kände mig avvisande inuti - den sprang iväg trots sin keliga natur. Grabbarna skrämde iväg kossorna i hagen, jag gick fram och försökte utstråla...inte vet jag, kärlek? De vände om, betraktade mig och lunkade sakta sakta i samlad trupp mot delen av hagen jag satt mig intill. Kom fram, busade lite, buffade lite, lät den långa slemtungan fånga mina händer - ja. Räven kom fram, nyfiket, när alla vi i stugan verkligen verkligen ville omfamna den. Jag älskar vår nyfikna natur, det som gör att vi vågar, försöker och försöker igen.

Jag har fått beviljat betald praktik för förlaget, känns hur bra som helst. Läsa manus, korrekturläsa, lära mig om marknadsföring, bokföring, kalkyler allt det där och kurserna, att få vara med och leda skrivarkurser, eller hjälpa till i utkanten - hur det nu blir. Funderar på att åka ner till Barcelona och hjälpa till lite i höst, arbete och äventyr, härlig blandning. På Arbetsförmedlingen gick allt som på bananskal, förstår inte hur det kunde vara så lätt, men följde känslan och se vart den ledde mig. Min Intuition upphör aldrig att förvåna, som att jag inte vet vid det här laget att känslor är sanning i sin renaste form. (När de inte förvirras av yttre omständigheter, intryck som får oss att känna det vi tänker). Tanke och känsla bör inte förväxlas, men det är svårt när jag ofta låter hjärnan bestämma. Den är ju det mest intelligenta av organen, och borde väl få ta besluten? (Eller.)

Så, snart påväg. När jag väl jobbar, går det i rasande takt.
Det ska ske nu! Inte senare.