På Väg

Kom på den briljanta idén att jag ska söka stipendier. Fastnade på en gång mina ögon mötte "CP-Barnens hjälpfond" då jag brast ut i ett snorigt gapskratt och inte kunde hejda mig. Minuterna efter när jag hunnit samla mig, försökte jag använda min vuxna logik till att avväpna ordet. Det är INTE roligt. (Haha). Men vem kommer på namnen till fonderna egentligen? "Ja, jo, nu ska vi då ha ett namn som passar hjälpfonden, som stödjer barn med Cerebral Pares, ett namn som förmedlar allvaret och vårt budskap, som får alla att komma samman i en stor gemenskap och känna en förståelse för dem...JA...CP-Barnens hjälpfond!" Verkligen. Verkligen klockrent.

Jag gav upp att leta stipendier åt mig själv och hittade i stället massa stipendium åt vänner; schizofrena, hörselskadade (lite halvt, eller selektivt döva vänner har jag många?), blinda (där det stod något liknande "LÄS ANTAGNINGSREGLERNA NOGGRANT!" När de enda som får ansöka dessa är blinda tror jag inte att det hjälper med versaler). Jag borde ta betalt för att leta stipendier åt människor, jag är lika duktig på det som att hitta billiga resor. Kan man bli en professionell finder? "Är du luspank som en kyrkråtta? Jag hjälper dig!" Är du dessutom jättesöt, empatisk, tycker om att skratta och dansa så kanske jag hjälper dig utan extra kostnad. (Utan kostnad alls?)

Jag säljer mig själv billigt, en vän kastade ur sig att man tjänar på att ta mycket betalt (tveklöst) för att människor verkar villiga att betala mer för tjänster och ting, de respekterar en mer om man tar bra betalt. Och vill därför köpa köpa köpa. Så vill jag har respekt kanske jag ska ta 220kr i timlön? (Det är jättemycket enligt mig, men ja...till hur högt pris måste man sälja sig själv för att få respekt?) Jag föredrar den respekt jag får för att jag är jag, av människor i min närhet som på något sätt känner mig. Andra människor, varför ska man bry sig om vad de tycker? De har ingen som helst uppfattning om vem man är eller vad man vill göra i sitt liv, varför ska de kunna påverka ens val?

Nå. Efter insikten belönar man sig själv med Amigo, tre chokladkakor kvar. (Fick dem igår, fyra Amigos som legat undangömda på Coops godishyllor). Jag tycker inte om att man kan bli beroende av något som helt plötsligt försvinner från marknaden. Därför jag vägrar äta den där nya Marabou Vinter, jag har ingen lust att sukta efter den när den försvinner i takt med snön.

Så. Jag lämnar er med ett favoritcitat från Jack Kerouacs roman On The Road:

"They danced down the streets like dingledodies, and I shambled after as I've been doing all my life after people who interest me, because the only people for me are the mad ones, the ones who are mad to live, mad to talk, mad to be saved, desirous of everything at the same time, the ones who never yawn or say a commonplace thing, but burn, burn, burn like fabulous yellow roman candles exploding like spiders across the stars and in the middle you see the blue centerlight pop and everybody goes 'Awww!'"