"Every window in Alcatraz has a view of San Francisco"

Kräk mig långsamt. (Det är som kväv mig långsamt fast inte lika dramatiskt). Mer en frätande känsla i halsen, beska uppstötningar av känslor - vad jag än googlar hamnar jag på sidor som får mig att gråta. Men jag kan inte blunda eller vända andra kinden till för jag arbetar och driver mig själv till vansinne. Det är terapi att må så här, intalar jag mig själv. Det är terapi att undvika fällorna, nynna nana nananananananan och knyta händerna så att inte naglarna råkar riva hud eller sticka ut ögon. Ibland vore det mycket enklare om man var blind, döv, stum och i koma.

Jag är för känslosam, säger vissa. Jag är för känslokall, säger jag. Har fått veta jag ska arbeta i Stockholm på en "Jul- & Hantverksmässa" i Kista, med chokladprovning, knyppling, scrapbooking, och massa annat. Mums. Hoppas man får lika mycket godis som på bokmässan.

Jag filosoferade framför tv:n igår, var någon komedi på ettan med Winona Ryder, jag mumlade åt sällskapet att jag inte kan se henne i sådana roller efter att ha sett Girl, Interrupted - där hon spelar mot Angelina Jolie. Att jag gillar romanen, att jag gillar känslan..."den måste vi se om du inte sett den!"och ja, flumdiskuterade den lite. Någon timme senare bläddrade jag mellan de tre kanaler som erbjuds här i vrån och där var den. Girl, Interrupted, på tv - som att jag beställt den. Betaltv helt gratis, mer telepatiska tv-tablåer tack!

Nu återgår jag till att arbeta, med hörselpropparna i, kaffekoppen på magen och datorn i knäet.
Det gäller att ha en balansgång. Mellan verkligheten och allt det andra, det ekar lite lätt från filmen: "People ask, how did you get in there? What they really want to know is if they are likely to end up there as well. I can't answer the real question. All I can say is, it's easy."

Allt som krävs är att du öppnar ögonen,
världen som den ser ut idag kan göra vem som helst koko.