klassiskt kliniskt fel

"Upptäck modets nya highlights 2010", "Tappa fem kilo och stanna på din idealvikt", "Två injektionssprutor för priset av en" och jag vill tillägga en reklamskylt som skriker "Byt ut ditt face mot någon som bryr sig" men så får man ju inte göra. Igår hade jag tänkt göra allt det där jag måste, men avledde effektivt min uppmärksamhet från alla "måsten" till alla "kan göras men lika gärna ignoreras" och valde att radera spam-mejl. 1649 olästa mejl. 1649 olästa reklam-mejl (nej, 1647 för två var från en kanadensare jag träffade i somras, som säkert inte hör av sig mer eftersom jag inte svarat på ett halvår).

Bland dessa reklam-mejl fanns ett flertal kliniker som vill karva upp min kropp och tillsätta plastdelar samt köra sprutor i mitt ansikte. Det fanns även affärer som utlovade KÄRLEK om man följde deras råd, som påpekade att "alla kvinnor mår bra av det här", "få din drömkropp hitta kärleken"...Under de timmar jag satt och raderade blev jag mer och mer irriterad. På allvar?! PÅ ALLVAR?! För det första andra och tredje, jag är redan underviktig jag behöver inte gå ner mer i vikt, jag vill helst slippa att höra att det är vägen till lycka. Jag har ingen kuk så jag behöver inte förstora den. Jag har en rumpa som är perfekt mjuk att sitta på om än lite benig vid hårda underlag, jag kan klatscha den så att vågor skvalpar och jag föredrar fem hängiga rövar än en plastknöl i vardera skinka. Jag har en stor näsa som går att böja åt alla möjliga håll, den känner underbara dofter och den går utmärkt att peta i. Jag har läppar som är sneda och ömsom glada ömsom hopknipta. Min mun kan gapa och skrika och aldrig har dess funktion försämrats av att överläppen är lite tunn. Jag kan vika ut läpparna som aporna gör och fiskpluta hit och dit, jag kan snedle, jag kan pussas något alldeles perfekt med mina läppar, om ni bara visste, de är så känsliga! Jag har rynkor i fejset, små skrattiga rynkor, jag kan få enorma vågor jag kan göra så konstiga grimaser att ingen känner igen mig, mitt ansikte är tusen i ett. Jag ser sällan normal ut på bild, ty mitt ansikte lever rövare and I love it. Jag har fått erbjudande om tåkirurgi, vilket tycks passande - när alla mina tår är från olika männskofötter - men sepåfan, mina fötter har bra balans, jag kan gå springa plaska sparka skutta dansa, jag kan vifta på tårna en och en, jag kan (kanske) knyta skosnören. Jag kan apa mig. Men varför byter man bort allt det här, allt det som ger en form, karaktärfyllt utseende, bryter av mot mängden - mot hårda fiskläppar som står rakt ut och tvingar en att dricka öl genom sugrör? Jag bara undrar. Och slutspurten "så hittar du kärlek"...bah! Hittar jag inte kärlek ändå vill jag inte ha den. Som att kärlek är det där, målet med livet, well. Stanna upp då, andas och känn den i vinden. Kärlek är redan. Du behöver inte en ny näsa.

Egentligen är det såhär. Vi förhindrar evolutionen. Vi opererar sönder utvecklingen. Vi bestämmer vad som är rätt och fel och opererar lite hursom. Vi bestämmer att perfekta människor har ett huvud och opererar isär de som föds med två - men kanske är det mutationen som ska gå till så, kanske skulle vi alla en dag vara siamesiska tvillingar om vi inte börjat mixtra med ingredienserna. Hur ska vi växa på riktigt om vi istället väljer att förstora diverse, förminska diverse. Fick girafferna sin långa perfekta hals genom att lägga sig under kniven? Nä. För bövelen. De sträckte sig utav helvete.