Det är en konstform att leva i förnekelse. När man tar tankarna genom kringelkrokiga vägar i hjärnan, allt för att undervika att krocka med det stora Nejet. Krockar man med det stora nejet kommer fy fy fy fy fy, eka länge i bakhuvudet. Allt man gör fastän man inte borde, allt man undviker fast man borde ta tag i - zickzack, upp och ner. Mina tankar är gymnaster. De kastar sig handlöst över bommar, trampoliner och allt möjligt jävla bråte - en volt hit en volt dit så länge hon undviker att tänka! Det är okej ibland men nu har jag börjat bli less. Jag behöver mina tankar ocensurerade, känslor med - tackar! Igår insåg jag ganska jobbiga saker, sittandes på en soffa med fönstret mittemot när jag ville krypa ner och sova tryggt precis som alltid men inte kunde - fuck it. Allt inom mig har varit i dvala så länge nu, hela 2009 var off. Fortfarande. Men, nu säger jag stopp. Nu säger jag något annat. Nu ska vi se vad jag vill. Vad jag vill göra. Asien, dyra biljetter, visum och vaccin för endast två månaders vistelse. Afrika, billigare resa inget visum inget vaccin, men...Göteborg, kanske? Och så Oslo dit fröken S lockade mig, men nu har hon blivit hemmafru och således bangat. Så. Verkar som att jag måste bestämma själv. Så jag låter tankarna göra några trippelvolter till. Så de inte ventilerar sig fel.
(Husbil!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar