Havet himlen vinden solen molnen spelade ett vackert skådespel i Sitges, medan jag sörplade kaffe och korrekturläste romaner. Här satt jag, för någon vecka sedan, nerbäddad under en filt medan stormen lockade. Där satt jag varje dag, när ögonen fylldes av sand eller salt vände jag blicken utåt - andades, andades.
Jag föll sönder och pusslades samman. Jag upprepade proceduren flera gånger om dagen, på natten när ingen kunde se eller höra, lät jag barfotafötterna vandra upp och ner längs stentrapporna.
Jag blev omhändertagen av Micke, husägaren. Jag fick bo där när alla kursdeltagare åkt hem. Jag bodde ensam i det stora huset med alla terrasser, ensam med poolen ensam med berget havet och utsiktsplatsen på toppen. Ensam ensam ensam. Jag drack snabbkaffe, te, åt frukt, muffins. Jag tog långa bad på natten med tända ljus runtomkring. Jag gjorde allt och lite till. Och jag önskar att han adopterat mig.
I Barcelona var allt galet (vad annars) men jag var lugn, vi var lugna, jag var tvungen (?). Nej, men jag valde att hålla huvudet på nacken. Hade jag tappat det hade jag inte bara varit ryggradslös när jag kom hem. Vi lekte, vi dansade, vi skrattade. Jag paralyserades, jag lyfte, jag tystnade. Jag bäddades ner, när festen fortsatte fick jag varma filtar och pussar i pannan. Nya människor, en med kniv, en med schackbräde som rappade och sjön country. Alla är de samlade där, i Barcelona, staden som vägrar sova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar